mittmedberoendeliv.blogg.se

Jag är ingen psykolog, men jag har varit med om det mesta fast jag är ung. 

Och jag själv tycker att det är lättare att lyssna på någon som varit med om samma saker än en psykolog som bara är utbildad och inte vet alls hur det är. 

 

Men jag berättar lite om mig också iaf. Kommer bli rätt långt för jag berättar allt som hänt för att du ska förstå att du inte är ensam! Det är inte många som vet min historia. Men jag vill kunna hjälpa andra. 

 

Just nu så är jag 21 år gammal och det är inte förns nu som jag känner att mitt liv kan börja på riktigt. 

 

Jag började skära mig när jag gick i 7an. Och höll på i ca 3 år till och från.

Mest var mellan 7an och 9an. Varför jag skärde mig var att allt var pest. Jag hade det jätte jobbigt både hemma och i skolan. Jag hade inga vänner och jag kände mig utanför överallt. Bytte klass när jag skulle börja 8an. Fick 2 riktigt bra vänner. Träffade min andra pojkvän. En kille som min mamma jobbade ihop med. Jag va 14 och han var 28. Han hade bil och körkort och jag tyckte han va så cool, men om sanningen ska fram så var de alltid han lillebror som jag hade spanat efter. Men men, slutade med att jag blev av med oskulden efter 2 veckor när min bästa vän satt ute och väntade. :( Inge speciellt ögonblick. När vi varit tillsammans i ca 2 månader började han undvika mig, senare fick jag reda på att han hade börjat knarka. :( Och en gång när jag och min vän var där så fick jag och hon kolla på tv och han och hans 2 kompisar satt ute i köket och knarkade. :( Och på nyårsafton samma år (efter 4 månader tillsammans) så skickade jag ett sms till honom och sa att jag inte ville vara tillsammans med honom. Och hela tiden så tänkte jag att de va mitt fel att han hade börjar knarka. Vad ska man tro som en osäker 14-åring? Detta var 2003 föresten.

 

Så jag började skära mig redan då jag fick reda på att han hade börjat knarka. Jag kommer ihåg hur jag stängde in min på lilla toan med sån engångsrakhyvel och skar mig i handleden. Och smärtan försvann, blödde lite. Men det kände jag inte. Satt därefter nästan varje dag/kväll och grät och skär mig. För då försvann man ju. Allt det onda försvann..

 

Våren 04 släppte jag in en kille som jag trodde var min bekant när jag var själv hemma, mina föräldrar och lillebror var på innebandy i falun. Jag trodde bara att vi skulle prata och så, jag hade nyss vaknat, så hade täcke om mig när jag öppnade, så jag skulle bara lägga täcket i sängen så började han kyssa mig och så, jag vågade inte göra något. Han var ju så stor o tung. Slutade med att han la sig på mig och trängde in i mig. Gjorde så ont kommer jag ihåg. Försökte säga nej men fick knappt någon luft. Sen när de var över så klädde han på sig och gick. Och jag låg och grät och sen in på toa, satte på vattnet i duschen och fram med rakhyveln. :( Jag skäms så för detta så det är bara du och P som fått veta detta. :(

 

Sen sommaren 2004 så började jag chatta på internet. Men då inte som mig själv, utan jag hade tagit bilder och så från en annan tjej. Som i mina ögon var mycket snyggare än mig. Och det var då jag fick kontakt med P (min sambo) 

Han föll ju för hennes utseende och min personlighet kan man säga. Han bodde i sitt ex lägenhet med sin son, Och jag bodde i det andra huset med min familj. Så jag brukade stå och titta efter honom på balkongen. :)

Sen så en kväll så frågade han om han fick se min i cam, och då såg han ju att de va jag. :/ Och jag frågade om han blev besviken, men de blev han inte. Och när jag träffade honom så ljög jag om min ålder också, :( Sa att jag var 16 istället för 15 år. Det fick han reda på när vi var med om en bilkrock oktober 04. :( 

 

Och inte blev mitt självförtroende bättre av att julen 04 blev jag utslängd av min pappa. Så P fick komma och hämta mig. Tur att han var hos sin mamma 1 mil bort. Så fick bo hemma hos P tills hans ex kom hem och då fick jag bo hos henne. Sedan den 1 februari 05 så tyckte soc att jag skulle flytta till ett fosterhem i Västerås. Kom dit samma dag som min blivande kompis fyllde 16 år. Och jag fyllde 27 dagar efter henne. Ville inte vara med dom och äta tårta ens. Jag kände ju inte dom människorna. Så låg inne på mitt rum och läste. Det var bara min mamma och handläggaren på soc som följde med. 

 

Men efter typ en månad så kom min mamma och pappa in och hälsade på för vi skulle köpa lite nya kläder till våren/sommaren. Och precis när vi kommit tillbaka till fosterhemmet så ringde min lillebror och sa att han gjort illa knät. Visade sig att knäskålen hade hoppat åt sidan så dom åkte in till akuten.

Ensam igen. Han har alltid kommit i första hand när det gäller mina föräldrar. :( Jag och han kommer nog aldrig att gå ihop en hel dag utan att göra/säga något dumt. (han är 3 år yngre än mig)

 

Till slut en dag så tröttnade jag på deras regler. Jag hade inte varit i skolan den dagen och varje fredag så fick vi 200 kr om vi städade våra rum. Och när jag gjort de så frågade jag "mamman" i huset om jag fick mina pengar, nej, svarade hon. Då packade jag en väska och stack. Sa att jag skulle träffa min mamma och P i helgen, sen kom jag inte tillbaka. 

 

Så jag flyttade in till P och sen flyttade vi till en 3a i Ramnäs. Blev massa krångel med pengar då jag inte fick några. Så det slutade med att vi inte kunde betala hyra. Men trots det så bodde vi där i över 1 år. Senare skulle det visa sig att P hade börjat med droger. Han som bodde med hyresvärden hade bjudit. Och jag fattade inget förns kanske efter 7 månader. :( Och jag följde med dom för jag ville ju inte vara ensam. Och jag satt kvar i bilen. Jag hade inte en aning om vad som pågick. Jag testade också några gånger. :( Och sen slutade det med att det sket sig där och då flyttade vi igen. Denna gång till en 2a i Surahammar. Gick inge bra där heller. Och allt dåligt dom hände så fortsatte jag ju att skära mig. Det var ju min drog. Men man kände sig ju bra när man tagit amfetamin också, jag orkade mycket mer med det. Jag orkade städa och diska. Sen den 17 februari 07 så bestämde sig P för att sluta. Och det gjorde han med hjälp av mitt stöd. Han har varit ren sen dess. Och i samma veva, några månader senare så sa han till mig att om jag skulle skära mig igen så skulle jag förlora honom för alltid. :( Och jag sa att om jag ska sluta så måste jag ha ditt stöd. Och jag vet inte om han kände sig skyldig att ge mig de eftersom jag gett honom mitt. Men han fanns där. Det räckte. Han sa att han älskade mig. Bara att få höra en sån sak av den man älskar när man mår dåligt är värt mycket.

 

Sen har vi flyttat runt ganska mycket just för att jag inte haft någon inkomst och han inte kunnat betala hyran.

 

Men nu har vi bott i Fagersta i snart 2 år. Och som jag skrev, nu känns det som om mitt liv börjar. Att jag vågar leva för min egen skull. Vi har inget perfekt förhållande. Vi bråkar i stort sett varje dag. Men vi älskar varandra.

 

När jag skar mig så skar jag mig alltid i handlederna, vet inte varför. Kanske för att alla andra inte skulle se. 

Idag syns inte ärren så tydligt, men tittar man nära så ser man dom. Men jag vet ju ändå att dom är där. :(

Jag kan titta på dom ibland och tänka att jag har det bra nu och att den J är borta.